• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    juli 2016
    M T O T F L S
    « Jun    
     123
    45678910
    11121314151617
    18192021222324
    25262728293031
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • En migga har en kort, men synnerligen relevant undran lördag, 23 juli, 2016
      En migga: I den allmänna asyldebatten i media så pratar man bara om ”syrier som flyr från krig och förföljelse”. De utgör hittills i år cirka 20 procent av alla sökande. Under 2015 så kom knappt 32 procent av de asylsökande från Syrien. Varför undrar ingen över varför det kommer asylsökande (!) amerikaner, serber, albaner, européer, […] […]

En migga har en kort, men synnerligen relevant undran

En migga:

profileI den allmänna asyldebatten i media så pratar man bara om ”syrier som flyr från krig och förföljelse”. De utgör hittills i år cirka 20 procent av alla sökande.

Under 2015 så kom knappt 32 procent av de asylsökande från Syrien.

Varför undrar ingen över varför det kommer asylsökande (!) amerikaner, serber, albaner, européer, gambianer, serber, ryssar?

© denna blogg. Vid citat, vänligen länka till originalinlägget.

Finland. Asylsökandesituationen på väg att normaliseras.

Turvapaikanhakijatilanne normalisoitumassa Yle 21.7 2016Yle Uutiset nyare logga
Klicka på textrutan för att komma till texten på Yles sajt (på finska).

Asylsökandesituationen på väg att normaliseras – enheter stängs och antalet boendeplatser minskas

Päivänrinne mottagningscentral (asylboende) stänger i månadsskiftet juli/augusti. De asylsökande har redan flyttats till andra boenden runt om i landet. Situationen här illustrerar på ett bra sätt situationen i riket, där anhopningarna av ärenden är på väg att lösas upp. För tillfället är färre än 25.000 asylsökande inskrivna på mottagningscentralerna.
———————–
Förutom mottagningscentralen Päivänrinne har också inkvarteringarna Kastelli och Hiukkavaara i norra Österbotten lagts ner. Som bäst håller man på och minskar antalet platser överallt i hela landet.

I Vallinkorva i Uleåborg har man redan minskat med 90 platser. I Pudasjärvi försvinner vid årsskiftet 70 platser och i Ruukki 50 platser före november månads utgång. Platser tas också bort för ensamkommande minderåriga asylsökande, enbart i norra Österbotten försvinner ca 140 platser.

Under förra höstens mest hektiska dagar var över 700 personer inkvarterade i transitcentralen Heikinharju i Uleåborg, som bara hade plats för 400. Också där har antalet platser krympt och där finns nu 260 platser kvar. Heikinharju är en transitmottagning och därför till sin natur lite som en järnvägsstation.

– Som snabbast kan man komma vidare härifrån på några månader, men en del har varit här så länge som nio månader, säger transitmottagningens chef,  Sirpa Kansanaho.

Kommunplatser är redan ordnade för de asylsökande på den här mottagningscentralen som får positiva beslut. Men när det gäller förflyttningen av minderåriga till kommuner är det besvärligt, den fungerar inte så bra just nu.
————-
Efter Migrationsverkets beslut måste de som får stanna flyttas ut ur mottagningssystemet.

– De som fått uppehållstillstånd måste snabbt ut i kommunerna. Alla borde nu ta ansvar för att den processen går snabbare. Sedan handlar det också om dem som fått negativa beslut. Dessa personer uppmuntras att lämna landet frivilligt till exempel med hjälp av IOM (International Organization for Migration) eller också med de charterflygningar till Bagdad som polisen ordnar, säger Sirpa Kansanaho.

Hon tackar sin personal som arbetat under mycket pressande förhållanden under hösten och vintern.

– De gjorde mycket långa arbetspass, från morgon till kväll. De hade inga raster men gick och lade sig och sov en stund emellanåt. Trots det har de orkat jobba och klara trycket under vintern, med ett enormt stort antal boende. Ett fantastiskt arbetsgäng! Tack gode Gud för att sommaren är lugn här hos oss. Lugnet, freden har dock inte återvänt i världen och det återstår att se hur asylströmmarna börjar röra sig. Själv följer jag oroligt vad som händer i Turkiet, säger Kansanaho.

Finländska medier serie grön

 

 

 

© Översättning Merit Wager. OBS! Hela artikeln är inte översatt.

Finland. Myndigheterna trodde inte på att hans liv verkligen skulle vara i fara i Irak.

Bakom varje diarienummer i ett asylärende finns en eller flera människor. Deras öden är vitt skilda. De kan vara hjärtknipande och behjärtansvärda men ändå inte ge dem rätt att få uppehållstillstånd i Europa. De kan handla om personer som aldrig borde ha fått sätta sina fötter på europeisk mark. Och de kan röra sig om fall där den som söker asyl har absolut rätt att få skydd enligt utlänningslagen på grundval av vad han varit med om och kan dokumentera.

Oavsett av vilka anledningar människor lämnar sina hemländer – ett stort antal flyr inte krig och förföljelse utan söker stabilitet och trygghet och ett, som de tror och hoppas, bättre liv i ett land mycket långt borta både i tid och rum – så bär varje ut- och invandrande människa på just sin egen personliga historia och har sin egen personliga anledning till att han lämnar sitt land. En anledning kan vara flykt undan pågående krig (vilket oftast ger rätt till skydd), en annan kan vara att man vill bygga en bättre framtid i ett nytt land (vilket inte är skäl att beviljas skydd). Här är en historia som berättats i Yle och som är mångfacetterad och handlar om en mans (och hans familjs, som inte är med på resan) liv och framtid.

Irakilainen Sabah Anzi odotti 18.7 2016Klicka på textrutan för att komma till artikeltexten på Yles sajt (på finska). Mitt i artikeltexten finns ett ca 1,5 minut långt videoklipp med Sabah Anzi på engelska.

Irakiern Sabah Anzi väntade i fyra år på att lyckan skulle vända: Det här beslutet krossade mig

Över 17.000 asylsökande väntar fortfarande på besked om sitt öde i Finland. Efter att asylpolitiken skärptes i maj har tre av fyra irakier fått avslag på sina asylansökningar. För Sabah Anzi, 40, var besvikelsen över det negativa beslutet så stor att han inte ens förmådde berätta det för sin familj.

Den propert klädde mannen anländer till mottagningscentralens aula med en liten resväska. Han hälsar vänligt.

– Hej, jag heter Sabah. Sabah är mitt förnamn, Anzi är mitt efternamn.

Anzi säger att han ska lämna sin väska på rummet, han har just återvänt till mottagningscentralen efter att ha bott en tid hos bekanta.

Vi har kommit överens om att göra intervjun i klassrummet. Han lägger sina solglasögon på bordet och börjar berätta. Och det finns mycket att berätta.

Anzi höjer höger arm. Den är förvriden i en onaturligt ställning vid armbågen. Sådan blev den när fiender attackerade honom, krossade handleden och hotade att döda honom. Hans problem i Bagdad började redan 2005. Han drev en liten kiosk och framför den brukade amerikanerna sätta upp en kontrollstation. Eftersom Anzi talade engelska började soldaterna prata med honom och be om choklad, cigarretter.

När åtta män tillhörande en betydelsefull släkt vars namn Anzi inte vill avslöja, misstänktes för bland annat kontakter med Al Quaida, dök det upp hotfulla släktingar vid Anzis dörr.

– De såg mig som en förrädare och trodde att jag samarbetade med amerikanerna. De sa att eftersom deras söner fördes bort så för vi bort din son.

Anzi stannade inte kvar för att vänta på vad som skulle hända, han flydde med sin familj till Syrien. Med vid flykten var mamma, pappa, bröderna, hustrun samt två små döttrar.

I Syrien levde han i sju år. Anzi jobbade på ett internetkafé och lärde sig hantera och reparera datorer. 2012 var det så oroligt i Syrien att familjen beslöt att återvända till Bagdad.

– Jag tänkte att efter sju år skulle det gå bra för mig att återvända. Men jag hann bara sova en natt i mina föräldrars gamla hem innan jag attackerades igen.

Anzi, som har förtvinade muskler och ett ben som är kortare än det andra till följd av polio, flydde igen. Han var redan borta när beväpnade män kom till bostaden nästa natt och satte eld på fönster, dörr och väggar.

Den här gången flydde Anzi ensam. Han säger att resan från Mellanöstern till Sverige kostade 10.000–12.000 dollar. Han hade inte råd att ta med familjen.

– Jag tänkte att inom sex, åtta månader har jag fått nödvändiga dokument och då kan de komma till mig.

Anzi lämnade in sin asylansökan i Sverige. Efter det fylldes livet av enbart väntan. Han fick avslag, överklagade och väntade åter.

I slutet av år 2014, när det bara var fyra dagar kvar tills han skulle få svar på sitt överklagande i Sverige, föreslog en kamrat att de skulle åka till Finland.

– Han är som min kusin. Hans bror gifte sig med min moster och vi har känt varandra sedan barndomen. Han sa att han tänkte köra över några vänner till Finland och undrade om jag ville följa med. Jag var jättestressad, jag väntade på svar på mitt överklagande och jag var långt borta från min familj. En resa skulle få mig på bättre humör. Vi skulle bara vara där sex timmar och sedan komma tillbaka, sa min kamrat.

Anzi hade läst om Schengenområdet och om den fria rörligheten. Han tänkte att det inte skulle vara något problem att göra resan. Han åkte med.

I Finland greps de. Anzi och kamraten/kusinen åtalades för statsgränsbrott och grovt ordnande av illegal invandring. I rätten vittnade de män som skulle föras till Finland om att de inte kände Anzi sedan tidigare och att han inte bett dem om pengar.

Av tingsrättens dom mot Anzi framgår att han överträtt Finlands gräns med endast ett asylkort i fickan, trots att han är irakisk medborgare. Anzi framhöll i rätten att han begått ett misstag och att han inte kände till reglerna men rätten ansåg inte att hans utsaga var trovärdig.

–  Om jag hade varit människosmugglare så hade jag väl haft pengar? När jag greps hade jag inte en cent i mina fickor. Om jag hade varit smugglare så hade jag väl smugglat min familj till Sverige? försvarar han sig.

Anzi dömdes till fängelse i 1 år och 5 månader. En jurist sa att det inte lönade sig att överklaga. Som förstagångsförbrytare skulle han sitta av halva strafftiden och flera månader av den hade redan gått medan han väntade på sin dom. Ett överklagande skulle bara innebära längre väntetid under bedrövligare omständigheter.

I augusti 2015 hade Anzi avtjänat sitt straff. Han överfördes till Krämertsskogs förvarsenhet för att därifrån skickas till Sverige. Enligt Dublinförordningen återsänds en asylsökande till det land där han sökt asyl. Det finns dock giltighetstider för såväl begäran om återtagande som för återtagandeskyldighet.

I Anzis fall misslyckades av en eller annan anledning återsändandet till Sverige. Han lämnade då in en asylansökan i Finland. Anzi visste dessutom att irakier lättare fick uppehållstillstånd i Finland än i Sverige, där man hade skärpt reglerna.

– Jag hade haft sådan otur och lidit orätt i åtta månader. Jag tänkte att nu kommer jag att ha tur, nu kommer jag att få dokument och kan få hit min familj.

Medan Anzi väntade på asylbeslutet sökte han jobb men det var förstås inte lätt för en asylsökande som suttit i fängelse att få arbete. Han utförde diverse frivilligarbeten, tack vare sina kunskaper i engelska fick han till exempel tolka på mottagningscentraler. Anzi hann också bli bekant med finländare. Efter sin asylintervju flyttade han för att bo privat hos sina vänner.

Asylintervjun ägde rum i december 2015. Han kallades två gånger, den 7 och den 21 december. Det skulle dröja ytterligare sex månader och två veckor innan han fick sitt beslut.

Beslutet delgavs Anzi på Böle polisstation den 29 juni. Han hade fått kallelsen sex dagar tidigare.

– De sex dagarna var fruktansvärda. Hela mitt liv hängde på det här beslutet.

Tjänstemannen  informerade kortfattat att Migrationsverket inte anser att det finns grund för att bevilja uppehållstillstånd. Myndigheterna trodde inte på att hans liv verkligen skulle vara i fara i Irak.

Anzi skakar oförstående på huvudet. Drog man med flit ut på tiden med hans beslut till juni? I maj bestämde Migrationsverket att man kan återsända människor till alla områden, att de väpnade konflikterna inte utgör en direkt fara för dem.

Anzi tror att han skulle ha fått uppehållstillstånd enligt de gamla kriterierna, men enligt de nya fick han det inte. Varför måste han vänta så länge när en del andra asylsökandes ärenden behandlades på några månader? Varför måste en del av hans bekanta vänta ännu längre?

Enligt Migrationsverkets asylenhets chef Esko Repo är det dock ”en helt absurd tanke” att myndigheten först skulle utreda vilket beslut som kan komma att fattas och sedan underlåta att fatta beslutet.

– Vi har mycket tuffa mål hängande över oss, säger Repo och hänvisar till de måluppfyllningskrav som inrikesministeriet upprättat.

Enligt Migrationsverket har det fattats fler beslut i juni än tidigare bland annat för att man har anställt mer personal på enheten. Dessutom har det stora antalet negativa beslut påverkat myndighetens interna arbete: i början av sommaren har man avgjort många så kallade uppenbart negativa ärenden och ärenden där ytterligare utredning inte behövt göras.

Anzi säger att han älskar finländare, han har till och med förståelse för polisens verksamhet. Men tjänstemännen på Migrationsverket förstår han inte alls. Han skulle vilja skicka de finska beslutsfattarna till Bagdad, de som tycker att Irak är ett säkert land att skicka tillbaka människor till. Eller är det normalt att en shoppingtur slutar i en bilbombsattack och hundratals människor dör?

Anzis egen familj har levt inom fyra väggar de senaste fyra åren. De är rädda för bomber men också för fiender som kanske kan komma för att hämnas.

I Anzis avslagsbeslut står att mycket i hans asylhistoria enbart är sådant som han själv berättat. Det fanns knappt några dokument till stöd för hans berättelse. Man har låtit Anzi göra en språktest och myndigheten har ansett att han talat sanning om sitt ursprung.

Migrationsverket ”godtar som ett faktum” även det att Anzi har varit h otadi Irak år 2005. Delvis är dock historien inkonsekvent och myndigheten tror inte att han fortfarande skulle vara i fara i sitt hemland på grund av vad som hände för över tio år sedan.

Anzi har berättat sin historia lugnt, tittat i ögonen, även smålett emellanåt. Något gör att han ännu håller ihop, är det något som ändå ger honom hopp?

– Nej. Ingenting. Min situation är så svår. Jag tror att jag ännu är i chock över beslutet för ibland sitter jag bara inne och … jag vet inte.

Men du kan överklaga beslutet?

– Jag kan överklaga och vänta ett år till. Men sedan? Jag har inga bevis.

Vad tänker du göra?

– Jag tänker återvända till Irak, men jag kommer inte att stanna där. Jag ska försöka föra min familj till Turkiet eller Libanon eller ordansen, eftersom i Syrien… ja, du vet hur situationen är där, den är ännu sämre än i Irak.

Att man har begått brott är inte anledning att neka en person uppehållstillstånd. Domen mot Anzi ledde dock till att han meddelades återreseförbud. Han är tillsvidare inte välkommen till något enda Schengenland.

I avslagsbeslutet står skrivet för hand: ”Jag accepterar att utvisning sker innan beslutet vunnit laga kraft. Jag ämnar inte överklaga beslutet”. Anzi har skrivit under.

Väntan är ändå inte över än, nu väntar han på besked om när han ska flyga tillbaka till Irak. Han har nu också berättat för sin familj att han kommer tillbaka och försäkrat dem om att han redan planerar för nästa resa ut ur Irak. Den verkliga andningen till att han fick avslag på sin asylansökan har han inte förmått berätta.

Anzi har varit skild från sin familj i fyra år och sett sina döttrar växa upp till tonåringar via WhatsApp och Skype. Hustruns bröder har försörjt familjen när han inte kunnat göra det. I fyra år har han drömt om att skapa ett bättre liv för sig och sin familj i ett nordiskt land. Nu återvänder han hem med tomma fickor och med ett avslag på sin asylansökan.

– Nej, jag har bara inte klarat att berätta det för dem.

Läs mer

En bloggläsare: ”Vad bra att du tar upp det där med Amnesty Internationals tokigheter!”

Amnesty logoEn bloggläsare skriver med anledning av inlägget Varför ska Amnesty bygga upp ”en parallell verksamhet” och processa mot Sverige som följer EUs bestämmelser?:

AnonymVad bra att du tar upp det där med Amnesty Internationals tokigheter! Själv reagerade jag på samma sätt. Man undrar om inte AI har viktigare saker att koncentrera sig på än dubbelkolla att lagar följs?

Själv startade jag en av AI:s första grupper i Finland en gång i tiden. Jag satt i den nationella styrelsen. Då, när man koncentrerade sig på samvetsfångar, tortyr och dödsstraff; begränsade sig och ännu inte hade utvidgat sig till att också lägga sig i alla övriga frågor om mänskliga rättigheter – som om inte Human Rights Watch redan fanns! – och därtill även feminismen. Nu har man också gett upp regeln om att aldrig ta upp frågor som har med det egna landet att göra, man håller inte längre organisationen fri från landets politik. Tyvärr har AI, som en gång var så nära mitt hjärta, blivit något för mig främmande och jag har för länge sedan lämnat organisationen

Ibland undrar jag om det längre finns någonting som inte till sist blir perverterat av allehanda snyltare och karriärister på det som betraktas som gott?

Nu är jag sedan länge bara med i GAPF – den viktigaste föreningen i Sverige idag, enligt mig.

© denna blogg. Vid ev citat, vänligen länka alltid till originalet.

Varför ska Amnesty bygga upp ”en parallell verksamhet” och processa mot Sverige som följer EUs bestämmelser?

sr1Det ter sig en aning märkligt att Amnesty, enligt inlägget Kritiserad asyllag träder i kraft – hjälporganisationer ställer om i Sveriges Radio, ska:

Amnestyparallellt bygga upp ett system för att bevaka, granska och kategorisera in personer som beviljas olika former av uppehållstillstånd, för att sedan kunna lyfta ut ärenden som vi ser har behandlats felaktigt och driva dem vidare. Först genom den svenska processen men förhoppningsvis även upp till internationell domstol, exempelvis EU-domstolen.

Hur tänker de här? Sverige har lagt sig på EUs miniminivå inom ramarna för vad EU (där ju också Sverige ingår…) har bestämt; vad är det som gör att Amnesty tror att någon internationell domstol ska ta upp ärenden som inte bryter mot någon lag eller miniminivå? Är det då inte bortkastad tid och bortkasade pengar att bygga upp en verksamhet kring detta?

© denna blogg.

EASOs översikt över asylsituationen i EU

easo logoDen 8 juli publicerade EASO, European Asylum Support Office, en rapport om asylsituationen i EU och de senaste asylsiffrorna. Den ger en översikt över asylsituationen i EU+ (EU:s medlemsstater samt Norge och Schweiz). I pressmeddelandet sägs bland annat:

Under 2015 kom det in närmare 1,4 miljoner ansökningar om internationellt skydd i EU+, vilket är det största antalet sedan insamlingen av uppgifter på EU-nivå startade år 2008. Det största antalet registrerade asylsökande var medborgare i Syrien, länderna på västra Balkan räknade tillsammans och Afghanistan. De främsta mottagarländerna var Tyskland, Ungern, Sverige, Österrike och Italien. I slutet av 2015 överskred antalet personer som väntade på ett beslut om sin ansökan om internationellt skydd en miljon, eftersom mängden ansökningar under behandling mer än fördubblades jämfört med föregående år.

Den pågående krisen i Syrien fortsatte att vara en nyckelfaktor för asylansökningar i EU+: antalet ansökningar från syrier var över 380.000, en tredubbel ökning jämfört med 2014. Afghanistan fortsatte att vara ett av de främsta ursprungsländerna under förra året, med 196.170 inkomna ansökningar (en ökning med 359 procent) och med den högsta andelen ensamkommande barn som ansökte om internationellt skydd i EU+ (25 procent av alla afghanska sökande).

EASO Annual report for 2015För att läsa hela rapporten, klicka på bilden.

 

Finland. 25 procent positiva asylbeslut hittills i år.

Så här ser asylbeslutsläget i Finland ut just nu.

Beslutsfördelning 1.1-13.7 2016 Finland

Finländska medier serie grön

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 300 andra följare